Okej, såhär är det.. Som de flesta nu kanske vet om är att jag mår så mycket bättre med mig själv när jag är hemma i Mellerud eller i Norrköping. Jag har alltid vart en glad tjej som haft lätt till skratt och ofta haft gasen i bott med idéer. Ni där hemma har inget att jämföra med, ni känner mig väl och ni känner den rätta Karin. Här nere så har det alltid handlat om att passa in för min del. Jag kom hit 2010 och kände ingen, hade pratat med en del via nätet men inte så mycket mer. Alla andra kände varandra sen innan och bildade "gäng", jag försökte då som sagt passa in och det formade mig till någon som jag inte är. Jag är inte den som sitter inne på rummet helt ensam och är ledsen, jag är inte den som ligger vaken om nätterna och inte kan sova, jag är inte den.. Jag önskar att det fanns någon som verkligen kunde förstå och sätta ord på vad det är som gör mig såhär. Jag gör mig själv så mycket illa med detta! Speciellt jobbigt är det nu efter ett längre lov då jag fått vara hemma och bara vara mig utan en enda tanke på hur jag mår här. Jag har kunnat vara mig, sovit gott om nätterna, varit med där det händer och helt enkelt bara vart som vanligt. Men så kom jag ner hit och första natten låg jag inne på rummet, ensam, och var ledsen igen.. Om dagarna så kan jag ligga kvar länge i sägen och vara vaken, men vill inte gå upp för det är så mycket lättare att bara ligga där. Dem flesta här tror bara att jag är extremt morgontrött, men egentligen så är det inte så. Jag brukar vilja leva ut dagarna och har alltid tyckt det vart piss att lägga sig för natten. Jag har alltid tyckt att dagarna haft så mycket att erbjuda. Men inte längre, varför?! Jag hatar det så himla mycket men vet inte vad jag kan göra åt det, för hur mer jag försöker vara mig själv desto värre mår jag. 

 

Om mina nära på Bollerup läser detta så vill jag att ni ska veta att jag vill vara mer med er, och framförallt så vill jag inte att ni ska ta illa upp om jag verkar dryg eller helt enkelt tråkig. Det har aldrig varit min avsikt, det har bara blivit så. Och ni får absolut inte tro att det är ni som gjort mig såhär, för det är det verkligen inte! Men sen så vet jag inte vad ni har sagt om mig, för jag vet att ni säkert har undrat varför jag inte kommer ut och umgås med er, varför jag lägger mig tidigt och "sover" länge. Men det finns inget värre än då jag går ut första gången en morgon, när alla andra är i full gång och har sig. Jag känner att jag missar så mycket och har så dåligt samvete.. Jag hör ibland att någon frågar vart jag är och de svarar att dem inte vet. Jag förstår att man slutar bry sig, men snälla.. Dra med mig! Om jag säger nej, gör det ändå. Jag hatar egentligen att vara ensam med mina tankar som egentligen bara handlar om frågan; varför är jag inte Karin längre, vem är jag?

 

Det finns dock en eller två personer som jag kan prata med detta om här nere. Markus är den ena och efter att han var hemma hos mig i Mellerud så lättade det rätt mycket. Det var så skönt att visa mig! Sen suger det att behöva bli sänkt till botten igen, för nu när dem som varit på besök hemma hos mig sett hur jag varit så är jag rädd attt dem ska tröttna på mig här. För jag är så himla medveten om att jag inte är alls lika rolig att umgås med här nere på skolan längre. Men jag hoppas ni har förståelse och tålamod för att låta mig reda ut detta på ett eller annat sätt.Jag måste försöka tala ut om detta mer, det funkar inte att hålla det inom sig såhär. Är till och med kass på att berätta när jag mår dåligt för Markus, men han lyckas ändå alltid få det ur mig mer eller mindre. Så nu när jag haft en riktigt jobbig vecka här utan honom så har det vart värre än annars. Så förhoppningsvis blir det bättre när han kommer hem igen från resan.. 

 

Fast egentligen så är jag en stark människa som bara tycks gått vilse och nu försöker leta sig tillbaka men som tappat rätt mycket på vägen. Men från och med nu ska jag gå tillbaka och hämta upp allt och bli den tjej som jag faktiskt är. Behöver bara lite mer förståelse som hjälp på traven, vilket vart rätt omöjligt om jag hållt detta för mig själv. 

 

Hoppas ni orkat läsa igenom allt detta, för det skulle kännas bra både för mig och förhoppningsvis även för er om ni gjort det. Det var hur som helst skönt att skriva av sig lite..

 

Godnatt!